#Blogg100 nr 10 – Feminism

Ska jag blogga om feminism? Herregud, vad tänkte entreprenören och goda vännen Pia Granström, Utipo, på, när hon kom med denna bloggpassning? Jag döööör! Hur i hela hälleflundran ska det gå till?

Om si så där drygt 2 minuter kanske du vet. För det är ungefär den tiden det här inlägget tar om du väljer att läsa…

ostrich-sand

Feminism är ett sådant där ämne som per automatik borde komma med varningstexten ”hur du än gör och vad du än skriver blir det fel och förvärrar läget”. Inte ens debatten om främlingsfientlighet eller kosthållning är lika infekterad eller känslig. Att vara kvinna och INTE ta någon sorts ställning samt bekänna färg, är att svika. Och att försöka göra det riskerar att föra hela rörelsen decennier bakåt…i alla fall alltid enligt någon?

Samma sak gäller för dig som man. Antingen är du orsak till problemet, en del av problemet, ett hinder för problemets lösning eller förstår inte problemet. För du är man. Suck. Jag blir inte direkt upphetsad över att närma mig feminismen som bloggämne. Blir så avtänd att jag närmast är att betrakta som könlös faktiskt… Och där har vi nog den här bloggens absoluta höjdpunkt? 😉

Men ok. Reality check. Klart jag bryr mig och säkert har en del åsikter i olika sakfrågor. Ja, säkert också på den mer övergripande nivån. Eller bara rent filosofiskt. Kanske har jag också åtminstone visst mått av kunskap i frågan – om än begränsat – efter mina universitetsstudier. Och så tar jag del av den offentliga diskursen samt vet hur man googlar… Men vad tillför jag genom att redogöra t.ex. för rörelsens utveckling i ett antal historiska vågor, eller vilka olika inriktningar man kan hitta, som särartsfeminism, likhetsfeminism, anarkafeminism, liberalfeminism, radikalfeminism, socialistisk feminism, queerfeminism och ekofeminism? Allt finns redan på webben. Åter djup suck.

Kanske bör jag införa en ny inriktning? Vad tror ni om blaséfeminism? Egalfeminism? Eller kanske låt gå-feminism? En feminisminriktning för dem som förvisso i grunden, liksom övriga inriktningar, ställer sig bakom teserna…

  1. att kvinnor generellt sett är underordnade män.
  2. att detta förhållande ska förändras.

…men som inte orkar/vågar/vill lägga sig i exakt hur kampen förs i det offentliga rummet? Som tycker att det blir för mycket polemik. Som antingen försöker förändra i det tysta där man tycker man kan, eller hörs i olika sakfrågor utan att benämna det som feminism? Fegfeminister. Smygfeminister. Eller smartfeminister? Kanske latfeminister eller flatfeminister? Ja, jag vet inte, jag. Jag har lite svårt för etiketter som begränsar människors komplexitet och tillvarons utmaningar. Placerar oss i fack. Samtidigt vet jag att utan begrepp blir tillvaron obegriplig och kommunikation omöjlig. Och utan kommunikation kan man inte förändra något i världen till det bättre… Trippelsuck.

Men feminism, nej. Det är liksom inte min starka sida. Så det här blev en riktig fegblogg där jag stoppar huvudet i sanden och inväntar morgondagens ämne…

ostrich-sand

Vad tror ni förresten om strutsfeminism? 😛

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 2 – Uthållighet

Är du uthållig nog att läsa detta inlägg som tar ca 3,5 minuter? Valet är ditt. 🙂

cropped-IMG_6332_2.jpg

Jag fick som första utmaning att blogga om ”uthållighet” av fantastiskt inspirerande och kloka egenföretagaren Pernilla Forsberg-Tiger, Mindleap, som jobbar med utveckling av människor och organisationer genom Solution Focus, ett oerhört spännande perspektiv. Dessutom är hon själv i mina ögon både beslutsam och uthållig både som entreprenör och när det kommer till mer personliga fysiska och mentala utmaningar. Så den här bloggpassningen kom från rätt håll. Frågan nu är, vad tusan kan jag tillföra ämnet?

Ärligt talat befinner jag mig för egen del i en riktig uthållighetssvacka när det gäller många frågor. Det är så illa att jag har stunder då jag halkar ner i mitt eget lilla träsk av osund grämelse, självkritik och viss uppgivenhet.

Någon annan som har ett sådant träsk? Träskklafsandet har stundtals tagit tag rejält i mina skosulor sista halvåret. Dels kring min egen pågående hälso- och viktutmaning som befinner sig i en mental berg- och dalbana, allt sedan jag föll med cykeln i somras och fick en efterhängsen tennisarmbåge. Mitt mål att i år åka Öppet Spår kom t.ex. helt på skam. Och jag hatar att erkänna när jag misslyckas med något jag satt upp för mig själv som mål! Min självbild går brutalt i kras. Spegelbilden blir oattraktiv, förvrängd och grotesk. De inre rationaliseringarna och ursäkterna haglar förvisso tätt, men utan att riktigt göra någon nytta. Det blir mest misslyckade försök till självbedrägeri som ytterligare försvårar. Kampen mot latmasken och gottegrisen blir dessutom allt svårare ju längre in i träskmarken jag kommer. Uthålligheten i mitt beslut sätts verkligen på prov och jag vill stundtals bara ge upp. Har du någon gång varit där? Haft den känslan?

help

Även i mitt yrkesliv har min uthållighet satts på prov en längre tid. Jag har ju i botten en heltidsanställning med såväl personal- och ekonomiansvar. Men med 2,5 år av stundtals förlamande effekter av pågående omorganisation på högre nivå, och en känsla av att trampa vatten och sakna tydlig vision, har motivationen och känslan av meningsfullhet emellanåt varit svår att finna. Fragmentisering och ett alltmer uttröttande hoppande inombords mellan ”å ena sidan” och ”å andra sidan” infinner sig. Vad vill jag? Är det värt det? Är det något tillfälligt eller ett symptom på att jag faktiskt borde tänka om helt? Göra något annat. Vad är mitt mål och min egen inre drivkraft? Bör jag överge skeppet eller ta ett hårdare tag om rodret…

Samtidigt fortsätter vardagens arbetsuppgifter att kräva sitt. Uthålligheten sätts på prov extra mycket när man inte riktigt vet vart man är på väg, men ändå förväntas ta i utav h-vete. Om ni ursäktar språket. Kanske någon känner igen sig?

IMG_5899

Så vad är då uthållighet? I ordboken hittar vi synonymer som ”ihärdighet, envishet, kraft, styrka, energi, tåga, sisu, ork, kondition, tålighet, motståndskraft”.

Men för att det ska bli riktigt intressant och få någon verklig betydelse, krävs det dock ett sammanhang. Vad ska uthålligheten syfta till? Vad ska jag göra med min ihärdighet, envishet, kraft, energi? Vem ska dra nytta av den? När får den alls ett egentligt värde i mitt liv?

För mig är nog den enda verkligt viktiga uthålligheten, den som envist och ihärdigt får mig att alltid ytterst ta ansvar för mitt eget liv. Vare sig jag tillfälligt befinner mig i träsklandet eller surfar på framgångsvågen. Och jag skrev TA ansvar. Inte känna ansvar eller ha ansvar, som båda är passiva varianter som inte nödvändigtvis leder någon vart. Medan att ”ta ansvar” är att aktivt gå till handling på något sätt.

Så vad blir mitt första steg idag, som jag kan ta just nu, sett till vad jag just skrivit? Tja, varför inte t.ex. en ordentlig promenad/joggingtur för att höja serotoninnivån lite och bevisa för mig själv att ”en svacka är en svacka och något helt annat än mitt ”verkliga jag”? Det borde ju vara ett bra sätt att öka uthålligheten både fysiskt och mentalt. 🙂

Work Life Balance signpost

Och inte minst, vad kan du själv göra redan idag för att stärka din egen uthållighet?

energi och kärlek
Annika

#Blogg100 nr 1 – I’m in!

Ok, jag gör det. Antar utmaningen att blogga ett inlägg per dag i 100 dagar. Inspirerad av Maria Klein, en god vän som driver Familjecoachen och bloggar om ”föräldraskapets utmaningar och möjligheter” – för övrigt helt säkert en blogg värd att följa! Om mina 100 dagar blir det vet i katten…

Ibland hoppar jag på saker spontant och av impuls, och sen blir det inte alls som jag hade tänkt det, nämligen. Händer det någonsin dig?

Som coach är det ganska vanligt att klienter tar upp saker som gått i stå, som inte blir gjorda fast de bedyrar att de verkligen vill få det gjort, att det är något viktigt för dem o.s.v. Ändå blir det inte av, de skjuter upp, fullföljer inte eller kastar sig in i något helt nytt och annat i stället. Och så sitter de där och ägnar tiden åt att gräma sig, undra varför det blivit så, hur hen ska komma ur det och vidare… Ja, ni förstår. Min viktigaste uppgift kan en sådan gång vara att låta klienten titta på det hela på nytt, som om det var precis nu den här idén, tanken, målsättningen kom upp. Alldeles för första gången. Utan fokus på all uppbyggd frustration, ihopsamlade känslor av misslyckanden, kanske skuld och skam kring det hela, eller annat som gör det svårt att värdera hur viktigt det EGENTLIGEN är. Just nu och framåt. För vi har ju så klart alltid rätt att välja om! Men först måste vi veta om det verkligen är det vi vill, eller om vi smiter undan av andra skäl. Det är inte alltid så lätt att klura ut på egen hand.

Så, vad har detta med utmaningen #blogg100 att göra? Jo, eftersom jag faktiskt inte riktigt tänkt igenom det här och vet om det är särskilt viktigt för mig, så ger jag mig själv en frisedel på förhand. Och en förvarning till er. Jag kanske inte kommer fullfölja detta. Om det är bra eller dåligt får ni själva avgöra! 🙂

Till sist en utmaning till ER, som också möjligen påverkar utfallet av min #blogg100-satsning!

Ge mig ett nytt bloggämne var dag, ett ord, en rubrik, en fråga eller händelse, så skriver jag inlägget utifrån det!

Först till kvarn får bli min blogg nästa gång. Se så – sätt mig på prov! (Eller på pottan…) 😉

potta

energi och kärlek
Annika

Trotsig – något bra eller dåligt?

Jag känner mig grymt trotsig, just nu. 😉

IMG_7468

Jag har massa ”måsten” som pockar på min uppmärksamhet, och hela mitt inre är i uppror. Tjurar, gnäller, slår ifrån mig, negligerar, trotsar… Konsekvensen är förstås, att inget av allt det där som pockar på blir gjort, utan ligger kvar och irriterar som en liten förarglig sten i semesterskon. Ja, eller i vissa fall mer som en rävsax i stöveln? Jag gör precis ALLT annat, utom det som skulle krävas för att bli av med det hela. Ja, till och med andra saker som inte ens intresserar mig särskilt mycket?

Men är hon helt knäpp eller vad? tänker ni kanske. Har hon fått galna coach-sjukan? Ja, tänk. Så är det kanske? Det kan vara galet störande att vara coach och ibland se, att jag själv som ”klient” gör precis allt som går att göra mot bättre vetande. Galet störande. Och galet befriande. Hurra, jag är människa! Låt vara, en extremt trotsig människa, just nu. Men ändå. Människa.

IMG_7570

Men att vara trotsig, är det bara något dåligt – eller kanske även något bra? Berätta hur ni tänker! Och utmana mig gärna genom att vara min ”coach” här i kommentarerna – jag ställer gärna upp som trotsig klient just nu! 😉

smurf

trots och kärlek
Annika

P.S. Du missar väl inte mitt sommarerbjudande här till höger om Mejlcoachning (sett från bloggens startsida)? D.S

Sommarerbjudande med solsting och semesteryra!

Kanske är jag galen nu? Sommaren ska väl ändå vara semester – eller?

Tja, det beror ju på hur man definierar semester. Personligen är semester framför allt något som innebär tid för återhämtning och reflektion – och påfyllnad av energi! Och just det där senare kan liksom se vääääldigt olika ut. På ytan kan det säkert vara något ansträngande, tidskrävande eller förpliktande, samtidigt som det på insidan ger precis den energi jag såväl behöver.

IMG_6399

Så det här sommarerbjudandet som du just nu kan registrera dig för, är faktiskt rena semestern för mig! Så nu hoppas jag verkligen att du passar på att prova, så blir det en win-win-situation för oss båda! 😉

energi och kärlek

Annika

Att vara tydlig: Hur svårt kan det va’?

Det är obehagligt att vara tydlig. Har du också märkt att det kan vara så? Trots att vi nog alla vet och ständigt får höra idag, att tydlighet är så bra och viktigt. På arbetsplatsen. I våra relationer. När vi sätter mål och formulerar visioner. När vi kommunicerar. Tydlighet, tydlighet, tydlighet. Det är a och o. Eller?

skylt1-468x349

Om det nu är så avgörande för så mycket med tydlighet – varför är det ofta så svårt? Varför känns det obehagligt och obekvämt för så många? Jag är den första att skriva under på att det kan vara så, och har sannerligen många goda skäl att själv fortsätta öva. Men hur kommer det sig att det liksom är mycket bekvämare och naturligare att vara smått vag, slingra sig runt lite grann, hålla lite bakdörrar öppna, säga A men inte B – eller varför inte bara lämna lite tolkningsutrymme? Vara mindre rigid, liksom. Mindre obekväm.

För det är obekvämt med tydlighet. Det tar plats. Kan skava mot andra och annat. Kan kännas som en kostym eller dräkt, som inte tillåter särskilt mycket annat än en kontrollerad och stadig gång, samt rak och tydlig hållning i talarstolen. Samtidigt som man egentligen trivs bäst i ett par lediga jeans och t-shirt… Tydlighet förpliktar. Skapar förväntningar och förtroende. Vi får plötsligt något att leva upp till och ta ansvar för i stort och smått – och det kanske skrämmer? Vi kan ju ha fel, vi kan ju misslyckas, vi kan ju visa oss inte hålla måttet eller folk kan ta illa upp och bli upprörda. Bättre då att var lite lagom otydlig. Eller?

passive agressive staus

Är det kanske just för att vi känner oss utsatta när vi är tydliga som det känns obekvämt? Vi visar ju vilka vi är, tar ställning, gör oss till måltavlor för andra att sikta mot. När vi är tydliga blottar vi oss själva och blir samtidigt sårbara…är det där skon klämmer? Helt ologiskt är det ju inte och tål nog att funderas på. Åtminstone jag vill ju vara tydlig. Inte nödvändigtvis alltid, men ganska ofta. Och jag vill även våga vara sårbar.

Så medan jag funderar vidare på det här med tydlighet kan jag ju alltid öva vidare – och kanske gå in de där klämmande skorna. Tills de blir lite mer bekväma.

Vill du hänga på?

Tre framgångsrika sätt att uppgradera dig själv; och en bra anledning att börja göra det

Personlig utveckling. Vad väcker begreppet för känslor och associationer hos dig? Är det ett uttjatat, klichéartat och kanske till och med ytligt uttryck, som du anser att både media och folk i allmänhet slänger sig med – kanske för att framstå bättre än andra? Eller är det en självklar del av tillvaron och något genuint viktigt för dig, i ditt eget liv?

Oavsett vilken inställning du har, vill jag att du funderar en stund på följande; kan man egentligen undgå personlig utveckling? Jag tror faktiskt inte det. Därmed inte sagt att jag med utveckling menar något som leder till något bättre eller önskvärt alla gånger, utan snarare att vi förändras hela livet. Vissa mer och tydligare än andra. Men helt säkert är att ingen kan gå genom livet utan att påverkas. Och när vi påverkas kommer vi att i någon mån också utvecklas. Så det intressanta är kanske HUR vi utvecklas och på vilket sätt det bidrar till oss själva, andra och omvärlden.

Jag tänker så här mot bakgrund av detta. Visst vore det väl ändå klokt att ta lite kontroll på sin egen utveckling? Se till att den leder till något gott, något jag vill och i önskad riktning – åtminstone för mig själv. Visst vore det smart att se till att det blir kontinuerliga och funktionella uppgraderingar, och inte bara ständiga tilläggsprogram för att komma tillrätta med virus och buggar i ett system som egentligen redan för länge sedan är ”outdated”.

uppgradering

Tre vägar till uppgradering av dig själv

Men hur gör man då? Ja, det finns säkert många svar på den frågan och säkert inget som passar alla. Men här kommer i alla fall tre tips från mig, baserade på mina egna erfarenheter samt observationer av andra som verkar lyckas väl!

1. Uppgradering genom kunskap

Först ett klassiskt men ändå fortfarande lika relevant sätt att uppgradera sig själv. Vi lever våra liv mångt och mycket utifrån vår kunskap om oss själva, andra och världen. Ju mer kunskap vi tillägnar oss ju fler möjligheter har vi att välja väg, sätta mål och även finna lösningar på problem och utmaningar. Kunskap kan vi inhämta överallt och hela tiden, men vi bör göra det med någon slags plan och med ett kritiskt tänkande. För det finns inte någon absolut kunskap, en gång för alla fastlagd, oantastlig och evigt sann. Men all kunskap är därmed inte lika giltig, utan kvaliteten på den kan givetvis variera, liksom hur användbar den är för oss i våra liv. För att uppgradera dig genom kunskap, gäller det alltså att ha ett både ständigt nyfiket och kritsikt sinnelag. Var aldrig nöjd med vad du redan vet, om du vill utvecklas, alltså!  

2. Uppgradering genom utmaning

Våga konkret utmana dig själv och dina föreställningar. Inte minst just de som handlar om dig själv och vad du klarar av. Ge dig själv regelbundet utmaningar som känns obekväma och ”utanför boxen” just för dig. Jämför dig alltså inte med andra, men låt dig gärna inspireras av dem och deras ”bedrifter”. Det kan vara tillsynes både  små och stora saker, poängen är att det ska vara obekvämt och utmanande just för den du är, för att ge en bestående uppgradering. Vare sig du lyckas eller misslyckas är chansen stor att dina erfarenheter leder till något positivt och omvälvande.

3. Uppgradering genom sårbarhet

Bejaka sårbarheten hos dig själv regelbundet. Se till att du inte fastnar i trygghetsträsket där försvarsmurar och stridsberedskapen härjar. Självklart har vi alla rätt till vår integritet och behöver stå upp för oss själva och det vi tror på. Men se upp så det inte blivit ett hinder för din egen utveckling! Vi människor är av naturen sårbara, och är dessutom väl rustade för att vara det. Mycket av mänsklighetens utveckling har berott på vår sårbarhet, såväl rent fysiskt som socialt och emotionellt. Genom att tillåta dig att känna dig sårbar, vilsen och osäker, kan du mer fritt utforska nya vägar och perspektiv. Du tillåter dig att bli påverkad i grunden av din omgivning, vilket kan leda till en helt oväntad och häftig uppgradering av dig själv. En bättre anpassad version, helt enkelt! En mikro-evolutionär konsekvens, om du så vill.

Varför aktivt söka personlig uppgradering?

Ja, varför inte? Om allting i din omgivning utvecklas, hur länge tror det att det dröjer innan du känner av en bristande kompatibilitet med andra, tillvaron och världen? Som jag inledde så är jag övertygad om att du alltid kommer att utvecklas bara av att du ingår i ett större sammanhang, men att det till stor del riskerar att ske omedvetet och okontrollerat. Varför inte då ta kontrollen och aktivt sätta dig vid rodret? Helt enkelt för att du då kommer få en så fantastiskt mycket roligare, mer spännande, omväxlande, och troligen även mer meningsfull, resa här i livet!

Men det är klart, alla kanske inte vill det. Somliga kör kanske hellre vidare med ett hackande gammalt operativsystem, även om det begränsar dem i onödan. Jag dömer ingen. Det är varken något jag vill eller har rätt till. Men jag vill utmana dig att fundera på om du verkligen inte vill utvecklas, eller om du bara fastnat i någon av alla möjliga fällor… ”Jag behöver inte, för jag kan/vet redan vad jag behöver veta/kunna”. ”Jag kan inte, det är redan för sent, jag har inte tiden, energin, förutsättningarna som behövs.” ”Jag vågar inte, det är farligt, jag känner mig rädd, osäker, duger inte, kan förlora för mycket.”

I dare you to try!

10-dare-you-today

20 tankar som hindrar dig att knyta kontakter; och ett sätt att överlista dem!

Knyter du dig själv istället för kontakter?

Utvecklar du inte de kontakter du egentligen vill ha och behöver? Känns ditt sociala och professionella liv ofta fyllt av begränsningar, trots att du verkligen anstränger dig och försöker nå framgång? Trots att du har drömmar, visioner, intentioner, avsikter och till och med sätter mål som du medvetet jobbar mot? Jag har upptäckt en sak som i alla fall gäller i mitt eget fall, och därför kanske också kan gälla dig? Jag säger inte att det är så, men läs vidare och bestäm sedan själv!

Begränsande uppfattningar

Jag ska avslöja något väldigt personligt för dig. Det är inget jag är stolt över eller bekväm med. Och det är inget som i sig själv leder till något gott i mitt liv. Ändå är det avgörande för mig att våga se det, om jag ska kunna förändra något på riktigt. Om jag ska nå dit jag vill, bli den jag vill vara och uppleva det jag vill uppleva, min egen tid här på jorden.

Vad är det då jag har upptäckt? Jo, jag sitter fast i ett system av begränsande grundläggande uppfattningar om mig själv. Ja, helt säkert även om andra och hela tillvaron också, men det är i sammanhanget inte riktigt lika avgörande. Inte lika illa som att jag helt enkelt har ett helt trossystem om mig själv inbyggt i hjärnan. Och det styr mig i mitt sätt att ta kontakt med andra och bygga nätverk – både privat och i företags- och yrkeslivet. Precis som ditt eget styr dig. Hur jobbigt är inte det att inse?

limiting beliefs

20 vanliga tankar som hindrar dig

Ta en titt på den här, långt i från fullständiga eller vetenskapligt framtagna, listan och se om något slår an inom dig och kanske känns igen. Händer det möjligen att du utan att riktigt vara medveten om det tvekar att ta kontakt, eller avstår att gå vidare med den, på grund av någon av nedanstående tankar/uppfattningar om dig själv?

  1. Jag kan inte ändra mig/jag är som jag är
  2. Jag kan inte göra någonting rätt/kommer göra bort mig
  3. Jag är störande för andra
  4. Jag är en knepig människa
  5. Jag är irriterande/jobbig/dryg
  6. Jag är en (född) förlorare
  7. Jag är otillräcklig
  8. Jag är underlägsen
  9. Jag är för annorlunda/passar inte in
  10. Jag är inte nog smart/välutbildad
  11. Jag är inte bra nog
  12. Jag är inte intressant nog
  13. Jag är socialt klumpig/bortkommen
  14. Jag är ful/oattraktiv
  15. Jag är omöjlig att älska/inte älskvärd
  16. Jag är konstig/knäpp
  17. Jag är inte värd andras uppmärksamhet/inte nog viktig
  18. Jag har inget vettigt att säga/är inte nog vältalig
  19. Relationer är i grunden något svårt
  20. Det är något fel på mig

Grattis! Du är mänsklig och ganska lik många andra av oss. Frågan är om du tillhör dem som vill och orkar ta tag i detta och börja förändra?

Nyckeln till framgång

Att få syn på sina egna tankar och trosuppfattningar är otroligt möjliggörande. För det man kan se att man tror på och uppfattar som sant, kan man ju ifrågasätta och även ändra på. Och det är något i alla fall jag har börjat att göra på allvar. Ibland går det riktigt bra och ibland halkar jag i diket och klänger fast vid tryggheten i det invanda – även när det hindrar mig själv. Men ju mer jag övar desto bättre går det.

Och nyckeln till framgång i all förändring är att lära sig se och skilja på vad som begränsar helt i onödan, och vad som är verkliga hinder att ta sig förbi. De tu kräver nämligen helt olika strategier. Du som läst ända hit är tillräckligt klok för att förstå, att dina begränsande uppfattningar om dig själv hör till den första kategorin. Så frågan är om du också är tillräckligt klok och modig för att ta tag i detta? Så att du blir mer framgångsrik i alla dina relationer, i det sociala livet och när du bygger dina professionella nätverk?

Ett sätt att överlista dina tankar

Nu till pudelns kärna. För jag skulle ju inte lockat dig att läsa den här bloggen om jag inte ville erbjuda dig lite hjälp på vägen – eller hur? Du ska få ett väldigt kraftfullt coachverktyg av mig alldeles gratis och utan krav på motprestation. Du behöver inte ens ta emot det. Faktum är att du redan besitter det, och som liten använde du det dessutom dagligen för att växa, utvecklas och nå dit du ville. Om du väljer att nyttja det igen lovar jag dig – kanske inte explosionsartad framgång, även om det mycket väl kan inträffa – men en spännande personlig upptäcksresa, som sakta kan förändra ditt liv och din karriär. For real. Allt du behöver göra är att lära dig att överlista dig själv och dina invanda och ofta omedvetna tankar om dig själv.

Utgångspunkten har jag redan introducerat dig i, och det handlar alltså om att upptäcka och känna igen just dina egna begränsande tankar och trosuppfattningar om dig själv. Helst direkt när de dyker upp. Till en början kanske det sker först långt efteråt, men du kan öva på att bli snabbare, vilket är viktigt för att få full effekt av verktyget. Det är jobbigt, men värt det. Några av mina egna favoriter som hindrar mig att ta eller utveckla kontakter är; Jag kan inte ändra mig/jag är som jag är, Jag är irriterande/jobbig/dryg, Jag är inte intressant nog, Jag är annorlunda/passar inte in, jag är socialt klumpig/bortkommen samt Jag är inte värd andras uppmärksamhet/inte nog viktig.

Gott så. Men nu till Det magiska tricket som kan förändra det hela även för dig! Bestäm dig helt enkelt medvetet för att koppla på din nyfikenhet och börjar utforska om det verkligen är sant i andras ögon, det där som du tänker om dig själv och som ibland – eller ofta – hindrar dig. Äkta nyfikenhet är det verktyg du alltid har tillgängligt och kan använda för att överlista dig själv! Tro mig, för jag har provat. Många gånger. Och i 99,9% av fallen kan jag erkänna att mina egna tankar och uppfattningar om mig själv, är endast just mina.

Nyfikenhet – källan till all utveckling

Så, nästa gång hjärtat bultar, knäna känns svaga och hjärnan går i stå när du står inför någon du skulle vilja etablera kontakt med, prova att överlista dig själv genom kraften i din nyfikenhet. Andas djupt några gånger och försök fånga vilken tanke eller trosuppfattning om dig själv som slagit in. För oftare än du tror är det där knuten sitter, även om du hellre fokuserar på föreställningar om den andre eller något annat och därmed lurar dig själv. (För gud förbjude, dig är det ju inget fel på!? Och nej, det är det inte heller, men du går kanske omkring och tror det! Helt i onödan!)

curiosity-killed-cat-large-msg-129168233499

När du hittar vad du tänker/tror om dig själv, så var nyfiken på det. Äkta, genuint, nyfiken. Är detta verkligen sant? Hur vet jag det? Vad har den här människan sagt, eller gjort som tyder på det? Hittar du inget djupt avskräckande som stöder din egen oro, så utmana dig själv och flytta nu över din nyfikenhet helt på den du är intresserad av istället. Ta nyfiken kontakt, eller gå ett steg längre i den du redan tagit – om så bara för att se vart det leder! Nyfikenhet är en enorm källa till utveckling, en grund för goda relationer och nya, spännande kontakter, samt en kraft som kan försätta berg. Till och med de som vi själva byggt upp runt om kring oss, i våra stackars hjärnor.

Just go for it!

Couriosity didn’t kill the cat. Limiting beliefs did. 😉

curiosity-killed-the-cat

energi och kärlek
Annika

Ny spännande utmaning

Jag har anmält mig till en onlinekurs i Digitala Affärsmodeller nu lagom till semestern. Helt sjukt spännande! Precis så där som det ska vara när man ger sig på en riktig utmaning.

Egentligen var väl tanken att bara ta det lugnt, chilla lite lagom cool i hängmattan hela sommaren, kanske pyssla med lite fix och trix som väntar på uppmärksamhet, och bara ladda batterierna så där i största allmänhet. Men så dök den där lockande utmaningen upp och kittlade kreativiteten alldeles förfärligt. Pockade på uppmärksamhet och avkrävde mig ett ställningstagande. Ja, så där är det för mig lite då och då och kanske känner även du igen dig? Man tror man har planen under kontroll, men så dyker något upp…

Jag har ju länge funderat på hur jag ska kunna dra nytta av webben som språngbräda för entreprenörslustan. Och jag är även nyfiken på kraften i sociala medier, och hur dessa skulle kunna bidra till förverkligande av en del egna drömmar och idéer. Men det är ju så lätt att bara gå där hemma och fantisera. Bliv vid din läst. Tryggt och bra…fast ack, så tråkigt! Därför har jag nu alltså anmält mig och betalat in kursavgiften. Så nu gäller det att ta språnget och verkligen göra något bra av det hela.

Så nu vet ni vad jag gör de närmaste åtta veckorna – mellan plaskande bland havsvågorna, pustande bakom gräsklipparen och hoppande i studsmattan med sonen. Hur planerar du själv din sommar och förhoppningsvis även semester? Antar du några nya spännande utmaningar?

pirriga hälsningar!

Annika

Projekt bygga hemsida

Efter många turer och med fjärilar i  magen så är äntligen hemsidan uppe och redo att se dagen ljus. Det är nästan som att ha haft födslovärkar och så plötsligt få dela det ”nya lilla underverket” med omvärlden…eller ja, kanske inte riktigt i samma dimension, men ändå. Ni förstår nog. Väl? Under en längre tid har mina tankar och idéer hur som helst vuxit fram och krävt allt större plats, och projekt ”bygga hemsida” har traskat på i allt intensivare takt.

Säkert har du också haft något projekt som du hållit för dig själv en längre tid, vårdat ömt, haft på tillväxt, ansat i kanterna när det blivit alltför vildvuxet, för att så till slut känna att nu är det dags. Nu ska jag låta andra ta del. Nu släpps det som hittills varit privat ut i den kalla hårda världen, helt utom den egna kontrollen. Eller delvis åtminstone. Är projektet flygfärdigt? Kommer det krascha till allmän beskådan? Kommer jag snart tvingas samla ihop spillrorna i smärtsam sorg och skam? Eller kommer jag stolt få njuta och följa mitt projekt ut i världen på nya spännande äventyr? Många frågor. Få svar. Än så länge.

Men ärligt. Poängen med alla våra små och stora projekt här i livet är ju att se vart de bär – eller hur? Ja, det och att ha roligt och utvecklas under tiden, förstås. Det senare har i mitt fall redan infriats bara genom skapandet av denna sajt för mina tjänster. Nu är jag redo och nyfiken på vart det hela ska bära av här näst. Jag känner ingen större oro, faktiskt. Jag menar, vad är det värsta som kan hända? På sin höjd att just ingenting händer. Eller kanske att massa oväntade saker händer, som ger mig nya erfarenheter att bära med mig inför framtida projekt. Och hur farligt vore det?

Nej, det får bli tummen upp tills vidare!

 Hur gick förresten ditt eget senaste projekt? Flip eller flop? 

Nyfikna hälsningar
/Annika