#Blogg100 nr 4 – Mål

Mål? Herregud så uttjatat…och allt jag skriver kommer andra ha skrivit bättre före mig!

Ja, det var min första tanke, helt ärligt, när jag fick dagens bloggpassning av min goda vän sedan många år, Maria Klein, tillika coachkollega som framgångsrikt driver företaget Familjecoachen med föräldrarskapet och livet inom familjen i fokus. Aptjattret är högljutt och skoningslöst.

Begreppet SMART(A) MÅL känner nog de flesta till redan? Liksom att ett smart mål inte ska kräva något geni för att följa upp och avgöra om det blev nått? Det ska bara göras liksom. Ja, som reklamen för NIKE uttrycker det – just do it!

nike-just-do-it2

Men det är just det där ”ska bara göras” som ofta är utmaningen i våra lite mer komplexa liv. Det är ju så lätt hänt att det blir något annat som görs än just det som var förenat med målet. Annat än det vi hade sagt och tänkt.

Ibland har mina mål av någon anledning glidit mig ur händerna, eller upplevs på ett helt nytt sätt, liksom mystiskt irrelevant och ointressant helt plötsligt. Inte så viktigt längre. Nu är det ”det här” som gäller istället. Ett nytt mål…

Känner du igen dig? Målen tycks nästan anpassa sig så att man slipper fullfölja det som krävs för att nå dem, eller ta dem på allvar hela vägen. Mer än just då när man satte dem, förstås…då var det blodigt allvar. Jajjamen! Men resten – och inte minst resultaten – känns nästan lite slumpartade om man tittar närmare på det. Låt vara att man i efterhand kan se alla möjliga förklaringar och orsaker. Sådant är jag jättebra på att efterkonstruera, tro mig! (Det är dock inget självändamål jag har… 😉 )

Min egen ofta största utmaning när det gäller mål och målsättning – och som jag kanske delar med många – är att verkligheten hela tiden faktiskt förändras. Båda den yttre och min egen inre.

Se det så här. Du och jag har drömmar och visioner om hur livet ska kännas och upplevas. En både diffus och tydlig bild på samma gång som vi ständigt strävar efter, mer eller mindre medvetet. Ytterst kan man säga, att för de flesta människor finns en inneboende vision som nog är ganska gemensam? Vi vill må bra, känna meningsfullhet, vara socialt delaktiga och bidra till något större än vårt eget navelludd. Inom den visionen ryms oändligt med alternativ, beroende på vem vi är och just våra egna omständigheter. Våra egna drömmar påverkar vilka mål som blir relevanta för just oss själva.

Om vi översätter människors drömmar till att handla om att vara en betydelsefull, framgångsrik, älskad och uppskattad fotbollsstjärna, så kan vi kalla fotbollsmatchen det spel som är avgörande i fotbollsspelarens liv.

Detta är vad spelaren vill hålla på med och behöver behärska för att uppnå och kunna leva sin dröm. Och spelet kräver förstås mål för att vinnas! För att leva drömmen om att vara fotbollsstjärna krävs dessutom måååååånga mål i mååååååånga matcher. Vilket kräver både uthållighet och drivkraft/motivation, vilket mina senaste två blogginlägg handlade om, lustigt nog. 🙂

Målkamera1_468

Målet är alltid något givet och konkret. Det är i fotboll fyrkantigt, står på sin plats, kräver att hela bollen passerar mållinjen etc för att räknas. Målet ändras inte. Ställs inte plötsligt ut på planens mittcirkel, blir inte större eller mindre till sina mått under pågående match. Inte heller räknas plötsligt en boll som rullar över sidolinjen som mål. Nej, det är fortfarande ett inkast i varje match. Inte heller att motståndaren fäller dig så att du får frispark, kommer någonsin i sig ändra resultatet.

Och att som spelare sätta sig på läktaren och titta på när lagkamraterna spelar och gör målen, kommer inte heller leda till den egna drömmen. Att spela matcher och göra målen själv, är och förblir ENDA SÄTTET.

I verkligheten kan så klart målen se olika ut, och spelet vi spelar är sällan enbart fotboll. Men oavsett spel finns det mål som är exakta och som behöver göras just i det spelet för att matchen skall vinnas Det är inte något diffust eller föränderligt bara för att vi under matchens gång har lite problem att dribbla oss framåt. Eller för att motspelarna visar sig ha en oväntad taktik. Målet flyttar sig inte för att vår kondis är dålig och orken tillfälligt tryter. Målet står där även när publiken buar. Hela bollen måste över linjen hur mycket vi än argumenterar med domaren. Alltså även när vi själva har formsvacka eller tillfälligt har tappat spelglädjen för att det inte går som vi vill.

Det kommer alltså aldrig vara fotboll om jag envisas med att målet är att träffa hörnstolparna eller springa med bollen i famnen. Då är det möjligen i bästa fall ett annat spel som har andra regler. I sämsta fall gör vi oss själva till åtlöje på spelplanen. Eller utvisas.

Självklart är jag i min fulla rätt att ”spela” vilket spel jag vill – eller till och med att ägna min energi åt att få fotbollsdomare, motspelare, lagledare, medspelare och publik att köpa mina egna regler. Fast bättre är då kanske att uppfinna ett eget spel? Det som i alla fall definitivt inte hjälper mig att uppnå och leva min dröm, är när jag sparkar fotbollsdojjan djupt i gräset, går av planen och säger att det här spelet är ett skitspel och jag bryr mig inte längre… Den enda förloraren då är jag själv. I alla fall om jag innerst inne vet att min dröm var att bli just fotbollsstjärna.

Zlatan

Summa summarum. Verkligheten är dynamisk och förutsättningarna på spelplanen ändras konstant och från match till match, liksom med säkerhet även vår egen dagsform och inställning. Men ett mål är ett mål i alla väder. Så när du sätter upp ett mål nästa gång för dig själv, börja med att fundera på om det alls är fotbollsstjärna du vill bli. Och om din syn på målet stämmer överens med just det här spelets grundläggande regler och aktuella förutsättningar?

Om inte – byt spel! Det är ibland det verkligt smarta.

energi och kärlek
Annika

Sommarerbjudande med solsting och semesteryra!

Kanske är jag galen nu? Sommaren ska väl ändå vara semester – eller?

Tja, det beror ju på hur man definierar semester. Personligen är semester framför allt något som innebär tid för återhämtning och reflektion – och påfyllnad av energi! Och just det där senare kan liksom se vääääldigt olika ut. På ytan kan det säkert vara något ansträngande, tidskrävande eller förpliktande, samtidigt som det på insidan ger precis den energi jag såväl behöver.

IMG_6399

Så det här sommarerbjudandet som du just nu kan registrera dig för, är faktiskt rena semestern för mig! Så nu hoppas jag verkligen att du passar på att prova, så blir det en win-win-situation för oss båda! 😉

energi och kärlek

Annika

Alltid på väg!

Tänk att hur man än bär sig åt i livet är man faktiskt alltid på väg någonstans!

Eftersom livet är något som alltid pågår, rör det sig också obönhörligen framåt. Även om vi själva skulle vara helt passiva, så åker vi med. Så min fråga så här i semestertider är om du har satt dig ordentligt vid ratten? Annars kan detta vara ett bra tillfälle, nu när många får lite extra tid för återhämtning och reflektion.

Jag har greppat ratten i min bil. Även om jag villigt kan erkänna att det är långt ifrån alla dagar på året jag vet vart jag är ute och kör. Eller hur jag hamnade där? Men det är helt okej. Så länge jag fortfarande har möjlighet att gasa, bromsa och styra vidare. Men att släppa ratten, hålla händerna för ansiktet eller gömma sig i baksätet är sällan vare sig klokt, roligt eller meningsfullt. Nej, händerna på ratten och blicken framåt är mitt semestertips!  

IMG_6585Ibland kan det förresten till och med vara både spännande och lärorikt att vara vilse! Både när man kör bil och i livet.

Den här våren har jag haft en del stunder då jag tittat på vägen framför mig och undrat; ”Hur tusan hamnade jag här?” eller ”Vart leder den här vägen månntro, borde jag kanske vända?” eller ”Den här vägen känns bekant, här har jag visst varit förr och det var banne mig inget trevligt!”. Men det har även varit stunder då jag spanat framåt och konstaterat ”Ok, den här vägen är visst inte den bästa och Vägverket lyser med sin frånvaro, men utsikten är fin och lovar gott!”. Och så har jag självklart förstås haft de klassiska stunderna då autopiloten inom mig tar över och jag kör helt prickfritt, men utan att egentligen riktigt vara medveten om hur det gick till eller minnas något från milen jag avlagt. De där transportsträckorna i livet, ni vet.

Ja, ni som gillar metaforer förstår nog och kan omsätta det jag skriver til egna verkliga exempel från livets och vardagens stora och små scenarion. Min poäng är hur som helst att det kan vara klokt att ta chansen så här i semestertider, att verkligen fundera lite extra. Själv ska jag njuta av tillvaron i vårat hus på landet, lapa sol, klippa gräs, läsa böcker, lösa korsord, lösa världsproblemen, måla tånaglarna, drick morgonkaffe på trappan, bjuda vänner på mat och gå på fiskeäventyr med lilla familjen. Men även en tur söderut till mina älskade syskon och diverse annan släkt finns på agendan, samt ett besök i grannlandet Danmark med Tivoli, Legoland samt kanske få uppleva Skagens sanddyner. Och innan hösten har jag nog landat i en bra färdplan för resten av året om jag känner mig själv rätt!

Så min fråga till dig är, vart är du själv på väg, vart vill du i sommar och till hösten? Vem kör din bil, vad vill du ha ut av färden och vart vill du nå egentligen. Och inte minst vilka vill du ha med dig eller besöka längs vägen? Registrera dig gärna för min gratis e-bok om Effektivitet, om du vill ha lite stöd för dina tankar. Se det som lite gratis körkortsteori – den är väl beprövad!

IMG_6844

Ha en glad, varm och energigivande sommar!

/Annika

Compassion; kan det vara nå’t?

En idé har länge legat och grott inom mig. Eller kanske gnagt snarare. Sprungen ur en källa som på samma gång vill växa, vattna och bevittna. Jag vill göra, bidra till och se mer av allt det goda här i världen! Och efter att ha gått ännu en fantastisk coachutbildning med Maria Nemeth och Academy for Coaching Excellence, så började saker falla på plats. Så nu drar jag igång projekt Compassion!

Jaha, tänker du kanske nu, lite av ett frågetecken? Vad är Compassion då, bortsett från det engelska ordet? Jo, det är vad vi tillsammans gör det till, skulle jag kunna svara lite förenklat. Men givetvis har jag tänkt lite mer än så för att få projektet i rullning.

Compassion är ett projekt som nu till en början består i några första enkla åtgärder. Dels har jag precis lanserat en öppen Facebookgrupp, med det inte oväntade namnet ”Compassion”. 

Jag vill på det sättet lyfta fram och synliggöra människors godhet, naturliga hjälpsamhet och vilja att bidra här i världen. Lite som en motkraft till all kommersialisering och vinstoptimering som annars finns överallt, och lätt bygger murar mellan människor.

Ja, allt det där ni vet, som ibland riskerar att ta bort vår naturliga förmåga till osjälviskt handlande, i tron att vi alltid ska ha eller förtjänar något i gengäld. Eller i tron av att ingen behöver eller vill ha vår hjälp. Får oss att sköta oss själva, alltså. Minding our own business. Samtliga slutsatser lika sorgliga för mänskligheten. Jag törs lova att om du deltar i Compassion kommer din ”belöning” bli större än du anar, men på ett annat plan än de flesta av oss tyvärr normalt förväntar sig i vårt moderna s k välfärdssamhälle.

compassion1

Om många deltar, bidrar och sprider leder det förhoppningsvis så småningom till en hel del konkreta handlingar, sk Compassion-insatser runt om i landet. Små medmänskliga vardagshandlingar mellan kanske tidigare helt okända människor. Vardagshandlingar som gör skillnad. Både för den som tar emot och för den som ger. Det är min fasta övertygelse. Förutom det första steget att använda sociala medier för projektet, har jag här på hemsidan skapat ett nytt avsnitt om Compassion, som du hittar i menyn här ovan.

Min förhoppning är att på sikt kunna inspirera och motivera andra små och stora företag att delta i Compassion och bidra med Compassion-insatser runt om i landet. Men som med allt annat får man börja med sig själv och göra vad man kan, vilket i mitt fall – förutom eget deltagande i facebookgruppen – betyder att ett antal kommande pro bono-erbjudande kommer dyka upp här på hemsidan. Längre fram planerar jag en del event och större insatser, men det får dröja till dess att tiden är mogen.

Så till sist, har du en idé om hur just jag skulle kunna bidra pro bono till någon eller något där det skulle göra skillnad, inom ramen för något av just mina kompetensområden, så tveka inte att ta kontakt här. Jag lämnat inga garantier, mer än att du kommer få ett vänligt bemötande i alla fall, oavsett din fråga!

Compassion!

No less. No limit.

Är det resurseffektivt när människor förbrukas?

Jag har så fantastiska och modiga klienter, så det är nästan sjukt!

Det är så grymt häftigt att få se vilken värld full av genuina, starka, kärleksfulla och uppriktiga människor, vi alla egentligen lever i. Människor med enorma inre resurser, massor av kompetens samt drömmar och visioner om att få göra gott och meningsfull skillnad. Både i sitt eget och andra människors liv, och såväl i det stora som i det lilla. Att vara coach och få ta del av allt detta är en verklig ynnest.

Samtidigt gör det mig faktiskt genuint ledsen och beklämd att inse att samma värld som består av alla dessa fantastiska människor, på något olyckligt sätt också bidrar till deras förtvivlan, misströstan samt bristande självkänsla och framtidstro. Samma värld bidrar till skadlig stress och livsångest, och ibland till slut även allvarlig sjukdom. Vad gör vi för fel i dagens samhälle, som inte ser vilka fantastiska mänskliga resurser vi har, och tar tillvara på dem på ett värdigt sätt? Vad är det som gör att vi tror att det är samhällsekonomiskt hållbart, att förbruka människor i syfte att maximera någon slags ekonomisk vinst?

Jag ser det inom det offentliga, inom det privata och till och med inom det ideella. Överallt uppstår organisationer, arbetsplatser, samverkansformer och verksamheter där ofta något ganska diffust syfte, men med tydliga krav på ekonomisk resurseffektivitet, tillåts styra. Dessutom ofta utifrån ett väldigt kortsiktigt perspektiv, där snabb vinst går före andra, mer mänskliga och långsiktigt hållbara värden. Men kan det någonsin bli resurseffektivt för en värld att förbruka människor?

Jag ser tydligt att många fantastiska, egentligen väldigt resursstarka människor – som dessutom genuint vill väl – idag bryts ner och till slut blir desillusionerade eller t.o.m. sjuka. Jag har varit och tafsat på gränsen själv, så jag vet vad jag pratar om. Coachning var – och är – en av flera värdefulla pusselbitar för mig, på min egen väg ut ur det klibbiga spindelnätet. Därför känner jag idag stor tacksamhet över att kunna bidra i min tur! Och min egen förhoppning är att allt fler och fler människor kommer att se sitt unika rätta värde, kasta av sig de sista resterna av den dammiga, malätna lutherska rocken, och istället ha mod att stå upp för sig själva och sina drömmar redan i jordelivet. Och då kommer det bli allt svårare och svårare att förbruka lojala, duktiga och kompetenta människor i något slags ”samhälleligt löpandeband-system”.

Om jag får som jag vill kommer allt fler söka sig till företag och organisationer som är beredda att uppskatta sina medarbetare efter förtjänst. För det är något varje människa är värd!

Adventsfrid och energi till er alla från mitt eget rofyllda sovrum!
Annika

Visionera mera!

Som coach ser jag inga begränsningar hos mina klienter och är uppriktigt öppen, för att i princip allt är möjligt. Men som Annika, när jag ”ibland går klädd som en vanlig kvinna”, är jag förstås fortfarande allt som oftast kvar i mitt eget land av självbegränsningar och egna tvivel. Det är som det ska och lär nog aldrig ändras.

Men. Och nu kommer ett viktigt ”men”. Idag kan jag se att det är just självbegränsningar och tvivel, och inte fakta eller sanningar. Och idag vet jag också att jag själv kan få hjälp att snabbare komma förbi mina egna mentala eller känslomässiga hinder. Om jag vill och behöver.

Jag vet också att det finns många bra sätt att på egen hand höja ribban för vad som är möjligt. Ett sätt är att tillåta sig att visionera mera, att drömma fritt, att fantisera och att visualisera som om det redan vore sant. Våra drömmar och visioner är det enda verktyg vi har som kan förändra vår upplevelse av verkligheten. Töja, tänja och expandera den utanför sin nuvarande självbegränsning. Endast en tanke som går utanför det redan ”sanna”, kan upptäcka något nytt, något mer, något annat. Och allt vi kan föreställa oss har potential att bli verklighet. Det är inte säkert att det blir det förstås, men det är en helt annan sak!

En sak kan du dock vara helt säker på, och det är att om du inte ens har drömt och visualiserat det, så lär det aldrig hända heller. Så dream BIG och se till att färglägga dina visioner bortom allt vett och sans – och framför allt, låt aldrig någon annan tala om för dig vad som är möjligt i just Din Verklighet!

energi och kärlek/Annika

Jag behöver inte coachning…

Även om olika former av samtal med människor har präglat större delen av mitt liv, både privat och yrkesmässigt, är jag som professionell coach ännu relativt oerfaren, det ska villigt erkännas. Hur som helst, oavsett vem jag möter som coach, hur olika människors bakgrund, personlighet eller nuvarande förutsättningar än är, tycks alla klienter ha åtminstone två saker gemensamt.

För det första, viljan att med egen kraft förändra något till det bättre. För sig själva, i sitt eget liv, för andra, på sin arbetsplats, i samhället, i världen. You name it. Alla vill gott. Alla vill väl. Och alla vill på något plan lite mer eller lite annat, än det som är förhanden. För det andra uppvisar alla klienter ett enormt mod. Ibland utan att själva ens se det, eller kunna förstå och ta det till sig, när jag som coach speglar tillbaka detta. Men för mig är det så fantastiskt uppenbart, varje gång! Det krävs mod att blotta sig för någon annan, i sin egen vilsenhet och frustration eller när det gäller sina egna mål, drömmar och visioner. Men framför allt krävs det enormt mycket mod för att våga möta sig själv. För det är precis vad det hela handlar om.

Det handlar inte om coachen man går till, pratar med eller möter. Coachen är ingen expert som har vare sig förmåga eller önskan att döma och värdera. Nej, det handlar enbart om att vara beredd att möta sig själv på ett nytt sätt, med coachens hjälp. Men det är så lätt att man – för att slippa ta en titt på sig själv, sitt eget bidrag till sammanhanget – intalar sig själv och andra att man klarar sig helt på egen hand.

– Jag behöver inte coachning. Inte just nu i alla fall…

Underförstått; jag har kontroll på mitt liv och klarar mig själv. Ja, ni förstår nog. Har kanske till och med tänkt så själva? Och så kan det förstås självklart vara. Att du klarar dig bra utan coachning. Det är jag övertygad om att de flesta gör, faktiskt. Den intressanta frågan är om det kanske finns något ännu bättre? Något inom dig som bara väntar på att få blomma ut i all sin genialitet, men som behöver lite coachning på vägen…

För egen del vet jag att det ofta är så. Både för att jag själv upplevt det genom att många gånger vara klient, och för att jag ser det varje gång jag får äran att vara någons coach.

/Annika

Vågar du utvecklas?

Nu är det några veckor sedan jag lite darrig och nervös släppte min första e-bok ”Effektivitet – en tankeväckande liten guide”. Att göra något för första gången är alltid lite skrämmande, och tvivlen på mig själv och vad jag har att erbjuda har självklart varit närvarande. För det är ju så det är för de flesta av oss när vi ger oss in i något vi inte gjort tidigare och går utanför vår egen trygghetszon, där vi redan skapat oss en plats och ett värde. Och ju mer av oss själva vi exponerar, och ju viktigare ett nytt projekt känns, desto mer tvivel och osäkerhet medför det.

Men utan dessa steg utanför det invanda och bekväma, når vi aldrig heller nya höjder eller möjligheter. Då slutar vi att utvecklas och kan möjligen bli mer invecklade med tiden, eller i värsta fall t.o.m. börja ”avveckla” oss själva, och betydelsen av våra egna drömmar och visioner. Själva ordet utveckling är ju så bra och tydligt förresten, om man tänker på det lite. Vi vecklar ut nya sidor av oss själva, ger dem plats i tillvaron istället för att – kanske med våld? – hålla dem tyglade och begränsade djupt inom oss. Och vilken utvecklingspotential var och en innerst inne har, det får vi nog aldrig någonsin veta till fullo. Men bara att anta nya utmaningar då och då, ger oss ju en glimt av potentialen i alla fall.   

Hur som helst, åter till mitt första e-boksprojekt. Hur har det gått, undrar någon kanske? Ja, det beror ju på vad man menar och hur man ser det, samt förstås vilka förväntningar man har. Sett till antalet registreringar är resultatet att betrakta som relativt – för att inte säga oerhört – blygsamt fortfarande. I alla fall om man ser till världspopulationen. Procentuellt sett vet jag inte ens om talet existerar, faktiskt, så litet är det!? Ett dryga femtiotalet nedladdningar, så långt. Eventuell övrig spridning och delning har jag ingen koll på. Nåja, det är hur som helst enbart statistik och ett kvantitativt mått.

Mer kvalitativa mått vore väl att se till saker som, får e-boken någon meningsfull betydelse för någon, ger den något värdefullt för andra att ta med sig i sitt liv, och får jag själv någon slags feedback och respons på det jag gjort? Med andra ord, tycks den skapa något som helst avtryck i något sammanhang? Jag vet faktiskt inte. Men det är faktiskt helt ok. Kanske till och med som det skall vara. För när allt kommer omkring så är de viktigaste projekten i våra liv, ofta de som vi gör dels för vår egen skull och dels av en inre önskan om att få bidra villkorslöst till andra. Och på både de punkterna har jag redan lyckats!

Och nu har jag dessutom börjat jobba på min nästa e-bok, som har titeln ”Mod och sårbarhet går hand i hand”. Känner mig härligt kreativ och på samma gång förankrad i ett skönt inre lugn.

Vad har du själv för spännande projekt på gång i ditt eget liv? Och har du nyligen gjort något där du känner att du själv verkligen utvecklades?

energi och kärlek/Annika

En e-bok värd att fira

Äntligen, äntligen, äntligen, är jag färdig med mitt e-boksprojekt om effektivitet! Det har varit lite av ett give back-projekt till livet, som lärt mig precis de läxor jag behöver för att kunna gå stark och tillitsfull framåt på min väg.

Min förhoppning är förstås att e-boken ska mottas med glädje och nyfikenhet, och att den ska väcka en och annan tanke som gör skillnad. Det är helt gratis och det medföljer inga andra förpliktelser. Däremot kommer du som registrerar dig via formuläret här till höger på sidan, att så småningom få ett nytt erbjudande om ett 12 månaders coachbrev som lanseras närmare årskiftet. Givetvis också helt frivilligt och gratis – dessutom laddat med mängder av nya exklusiva erbjudanden!

Är du en av dem som väljer att registrera dig för att få boken, skulle jag bli fantastiskt tacksam om du lämnar lite feedback här genom en kommentar, när du läst den!

Förväntansfulla hälsningar
Annika

 

 

 

Omvälvande vändpunkter i livet

Har du haft någon sådan där riktigt omvälvande vändpunkt i livet? En sådan där som förändrar något inom dig själv i grunden, på ett sätt som du aldrig hade kunnat förutspå?

Jag har precis varit med om en sådan. I dagarna fyra har jag varit på kursen Mastering your life’s energies med coachikonen Maria Nemeth, Academy for Coachning Excellence. Kursen anordnades på Ersta Konferens i Stockholm, av och tillsammans med Ulrik och Ursula Lork, UL3. Tillsammans med sjutton andra modiga kursdeltagare kastade jag mig in i en perspektivförändrande utbildning, lik ingen annan jag gått. Och då har jag gått många genom åren.

Exakt vad som var så omvälvande och perspektivförändrande ska jag inte ens försöka gå in på. Poängen jag istället vill komma till är hur man hanterar sådana upplevelser och vändpunkter i livet. Alltså en insikt, upplevelse, händelse eller liknande som för alltid radikalt förhindrar en att gå tillbaka till samma, vanliga – och trygga – gamla hjulspår. Samma förståelse av omvärlden, samma självbild, drivkrafter, mål och drömmar. Samma fördomar. Ja, du förstår kanske? Point of no return har kompromisslöst och för alltid passerats.

Jag kan se att de senaste åren har bjudit på ett antal sådana vändpunkter i mitt liv, då min egen resa i tillvaron skakats så i grunden att helt nya stigar varit nödvändiga att trampa upp. Nya stigar, som även krävt helt ny packning. Mycket av det gamla bagaget måste ofta lämnas kvar vid dessa vägval, för att den nya stigen alls ska vara möjlig att gå. Lite som när man först färdas i en kanot, för att sedan plötsligt inse att man vill eller behöver bli en bergsklättrare.

Plötsligt är paddel och flytväst inte längre meningsfullt, trots att de länge varit ens viktigaste hjälpmedel. Berget kräver helt andra saker om det skall bestigas. Och om man alltid sett sig som en som paddlar längs livets flod och trott att det är livets mening och den man är, så är det svårt att plötsligt se att ens mål och drömmar ligger bakom ett berg. Svindlande. Typ.

Nåja, för att inte bli alltför långrandig eller filosofisk stannar jag här. Du som fattar, fattar. Men det jag undrar är, hur gör Du för att hantera dessa vändpunkter i livet? Och när du gör det, vilken betydelse får det för Dig?

Jag skulle älska att läsa om dina erfarenheter och tankar kring att plötsligt ha nått en omvälvande vändpunkt i ditt liv – en point of no return – är du villig att dela med dig?

kram
Annika