#Blogg100 nr 13 – Webbwannabe och bitterbloggare

OBS! Rubriken är smått ironisk och det tar ca tre och en halv minut för att förstå på vilket sätt…

Igår fick jag inget nytt ämne att skriva om till idag, inom ramen för pågående #blogg100-utmaning. Min egen önskan och målsättning när jag kastade mig in i detta var följande;

  1. Se om jag fixade att vara disciplinerad i 100 dagar, oavsett vad som händer.
  2. Öka kontakten och dialogen med andra ute på webben kring olika frågor, samt bidra med tankefrön och inspiration.
  3. Bli utmanad att utforska oväntade ämnen som jag inte själv valt, i syfte att utvecklas och expandera mina egna perspektiv.

Det här var ju så klart min alldeles egen ingång i det hela och inget andra nödvändigtvis kunnat veta om. Det kan kanske även tyckas ganska trivialt, hela grejen. Vad är det för utmaning i att blogga, över huvud taget? Är inte det något alla gör idag, i jakt på bekräftelse, i en önskan att nå ut, synas och höras med just ”sitt”?

– Se meeeeeej! Just jag ääääär viktig och vill ha uppmärksamhet! Och jag behöver faktiskt meeeera plats!

skrik_16130599

Och på webben kan och får ju precis ALLA sätta sig själv och det man finner intressant i absolut fokus, i jakt på gilla-tryck och delningar. Beviset på att man finns. Är någon värd att uppmärksamma, kanske följa.

Kanske var jag inte värd att uppmärksammas igår? Inte värd mer feedback, respons eller ett nytt uppslag till idag. Kanske har jag tagit tillräckligt med plats, skrivit för ointressant eller bara helt enkelt saknar läsare helt och hållet? Eller? Var inte orolig om du tillhör dem som läst ett eller flera inlägg, kanske även ibland gillat, delat vidare, gett respons eller kommit med nya ämnen och passningar! Det här inlägget handlar inte om att jag missat er, inte uppskattar det eller plötsligt har blivit en bitterbloggare! Jag har en poäng (tror jag). Bare with me! 😉

webben

Webben idag – och inte minst sociala medier – är ett fantastiskt fenomen på många sätt. Vi som individer kan styra information och intryck lite som det passar. Sålla bort eller fokusera allt snävare. Välja våra nätverk och interaktioner. Dessutom i skydd av ganska många filter mellan oss själva och andra, i form av data- och mobilskärmar och oändligt med rymd. Och inte minst kan vi sätta oss själva ganska ohotat i centrum. Åtminstone till synes i centrum. I våra egna ögon. Rätt självcentrerat alltså.

superbrat

Och är det någon som inte passar oss, kan vi allt från ”ignorera”, ”plocka bort” eller blockera. Ändra våra flöden av kontakter, intryck och information. Allt för att ta kontroll över vår egen värld. Praktiskt. Men kan det finnas en baksida? En enkel tes som ofta stämmer är, ”om det finns en framsida, finns det en baksida”. Och i det här fallet tror jag den är ganska stor och potentiellt farlig, faktiskt. Åtminstone förrädisk.

Baksidan är att vi kan luras att börja tro att webben ÄR världen och verkligheten. Och att vi behöver den för att finnas. Att vi blir beroende av nätverken, interaktionerna och bekräftelsen vi får. Och då menar jag alltså inte främst för våra företag, verksamheter eller sådant vi gör – för där kan det mycket väl vara så idag utan att det är något fel på det. Jag menar mer som människor.

Jag som älskar det skrivna ordet, både som sändare och mottagare dras gärna hit, t.ex. Jag får tid att reflektera och analysera. Får en känsla av kontroll och trygghet som kan locka. I de verkliga kontakterna, där jag inte kan sålla, styra, välja intryck och information på samma sätt, känner jag mig genast mer sårbar, tafatt och obekväm. Där måste jag hantera tillvaron med helt andra strategier. Kan inte ”blockera”, ignorera eller välja med ett knapptryck. Saker kan bli fel. Inte som jag tänkt. Det tar mer energi från mig. Kräver mer av mig. Och då är jag ändå både vältalig och knappast särskilt blyg.

jobbigt

Samtidigt vet jag att jag behöver träffa andra, utveckla relationer IRL för att må bra som människa. Det ger mig så oändligt mycket mer, fast på ett annat sätt. Mer okontrollerat. Mer äkta. Så även om webben och sociala medier fungerar som en slags stimulans och ger många mervärden – och faktiskt helt ärligt ibland känns både mer lockande och enkelt – så vet jag vad jag behöver och vill ha egentligen.

Verklig kontakt, med verkliga människor. Som trycker gilla med hela sin famn, delar upplevelser MED mig och överröser mig med oväntade och ocensurerade flöden av intryck och information, som jag omöjligt kan sålla bort eller styra. Så om du har läst ända hit vill jag bara slutligen skriva – hoppas vi ses någon gång! Kanske samtalar lite oreflekterat och oanalyserat. Är lite allmänt tafatta, obekväma och sårbara tillsammans!

Så där lite modigt offline, du vet. 🙂

energi och kärlek
Annika

Ny spännande utmaning

Jag har anmält mig till en onlinekurs i Digitala Affärsmodeller nu lagom till semestern. Helt sjukt spännande! Precis så där som det ska vara när man ger sig på en riktig utmaning.

Egentligen var väl tanken att bara ta det lugnt, chilla lite lagom cool i hängmattan hela sommaren, kanske pyssla med lite fix och trix som väntar på uppmärksamhet, och bara ladda batterierna så där i största allmänhet. Men så dök den där lockande utmaningen upp och kittlade kreativiteten alldeles förfärligt. Pockade på uppmärksamhet och avkrävde mig ett ställningstagande. Ja, så där är det för mig lite då och då och kanske känner även du igen dig? Man tror man har planen under kontroll, men så dyker något upp…

Jag har ju länge funderat på hur jag ska kunna dra nytta av webben som språngbräda för entreprenörslustan. Och jag är även nyfiken på kraften i sociala medier, och hur dessa skulle kunna bidra till förverkligande av en del egna drömmar och idéer. Men det är ju så lätt att bara gå där hemma och fantisera. Bliv vid din läst. Tryggt och bra…fast ack, så tråkigt! Därför har jag nu alltså anmält mig och betalat in kursavgiften. Så nu gäller det att ta språnget och verkligen göra något bra av det hela.

Så nu vet ni vad jag gör de närmaste åtta veckorna – mellan plaskande bland havsvågorna, pustande bakom gräsklipparen och hoppande i studsmattan med sonen. Hur planerar du själv din sommar och förhoppningsvis även semester? Antar du några nya spännande utmaningar?

pirriga hälsningar!

Annika